Eva Ekström

Billigt är bäst  finns det ett uttryck som lyder och är det sedan gratis borde det ju vara ännu bättre. Fast jag vet inte om jag vill hålla med om det, speciellt inte efter det senaste jag råkat ut för. Det är nämligen så här att sist jag var i Göteborg hos Camilla gav hon mig en helt ouppackad paket med hårfärg. Åhhh så bra tänkte jag ... gratis hårfärg!

Häromdagen då jag varit och klippt mig var det dags att färga de små grå strån som blev kvar på skalpen. Jag smet in i badrummet  och plockade fram färgen. Håret skulle förs blötas lite och sedan handdukstorkas. Därefter blandade jag ihop de olika vätskorna allt efter beskrivningen. Då ... borde jag ha anat uglor i mossen ... färgen var illande röd. Äh tänkte jag, det blir säkert annorlunda i håret. Jag kletade in smeten i håret och väntade i 30 minuter. Sköljde därefter håret noga.

Går med darrande ben fram till en spegel ... HJÄLP ... jag är röd i håret som en rödhake!!! Det var inte riktigt vad jag räknat med. Ringer Camilla och frågar vad det är för färg, då gapskrattar hon och säger: " men du har ju grått hår, på mig blir det bra".

Ja, så var det med den gratisfärgningen. Billigt är inte alltid bäst! Nu sitter jag här med mitt illröda hår!

Åsa ringde mig igår kväll ifrån de djupa skogarna i Småland. Hon hade haft en svår natt med hemska smärtor i sidan under vänster revben. Det otrevliga var att hon befann sig alldeles ensam i torrpet och med en kilometer till närmsta granne. Fy vilken skräck att bli så sjuk när hjälpen inte finns på behörigt avstånd. Åsa frågade med lite darr på rösten: "tror du larmtjänst  kan spåra telefonsamtalet så de hittar hit"? Hon hade alltså så ont att det fanns en beredskap för att ringa efter ambulans.

Under telefonsamtalet gick vi igenom alla tänkbara och otänkbara  diagnoser ... njurstensanfall, reflux, hjärtinfarkt, gallstensanfall mm. Jag tror det lutar åt att en liten sten stoppat upp någonstans i gallgångarna. Eftersom Åsa inte har någon feber är det säkert inget inflammatoriskt i alla fall.

Nu för en liten stund sedan ringde Åsa igen. Hon hade haft ett anfall till och efter det hade hon bestämt sig för att åka hem  till Malmö. Om Åsa frivilligt lämnar de djupa smålandsskogarna ... då har hon ont värre! Usch, stackars dig, hoppas du får en smärtfri natt annars får du nog besöka Fabror Doktorn och ta reda på vad det är. Krya på dig Åsa!

Trots att jag började sent idag fick jag stiga upp tidigt. Jag skulle nämligen vara i Kristianstad klockan nio och genomlida en anställningsintervju. Enligt min kalender hade jag bestämt möte med Binge (Bengt-Inge Andersson), verksamhetschefen inom psykiatrin, klockan nio utanför huvudentren på CSK (Central Sjukhuset Kristianstad).

Eftersom jag är så Lutheransk stod jag där 15 minuter före utsatt tid. Väntade och väntade på Binge men ingen Binge kom! Jag kunde inte ringa honom för typiskt nog hade jag glömt mobilen hemma på skrivbordet.

När han var 30 minuter sen slog det mig att jag kanske missuppfattat mötesplatsen ... det var kanske huvudentren till psykiatrihuset han menade. Rusade dit, men hittade ingen verksamhetschef. Då började jag grubbla ... var det rätt datum? Jo, måndagen den 27/8 var det som han bokat tid med mig.

Till slut hittade jag till administrationen med hjälp av en vänlig man jag stötte på i en korridor. Där var Binge och han tittade lite undrande på mig och sa: "vi hade bestämt klockan tio eller hur"? Hrmmm jag hade alltså både tagit fel på tid och plats.

Jag kan berätta att Binge och personalchefen var väldigt trevliga. Rundturen på den helt nybyggda icke färdiga enheten var givande. Sen tror jag att de blev nöjda med mig. Nu hoppas jag bara de kan vaska fram en tjänst åt mig inom rimlig tid. Min nuvarande chef Pontus informerade jag direkt (så han inte får en chock när Binge ringer för referenser). Allt fixat med andra ord!

Detta äventyr slutade alltså lyckligt. Jag kommer fortsättningsvis lyssna och anteckna mycket noga: när? var? hur?

Idag kom min storasyster Kerstin och hennes man Lars-Ove och hälsade på. Alltid kul att träffa dem! Vi började med att äta räk- och  laxmackor ute i trädgården. Camilla, ser du att vi inte bara äter korv!!!

Sen tog vi en promenad nere vid sjön med våra hundar. Kerstin hade skrämde upp oss och sagt att Maja, hennes hund, var blodtörstig. Hon skulle minsann bita Lisa, men se det gjorde hon inte alls. Hon var snäll som ett litet lamm och nafsade bara en gång för att sätta sig i respekt.

När vi kom hem drack vi kaffe och gödde Lars-Ove med chokladpraliner ... vi andra håller ju diet så vi satt bara och saglade. Kerstin berättade lite anekdoter om olika djur de haft. Bl a om en papegoja, de köpt på annons, som hela familjen var rädd för.

Alla som kommer och hälsar på tycker jag skall vara glad över mitt bubbelbadkar ... men det är jag inte! Jag tycker jag det är fult och tar alldeles för mycket plats. Tänk er sedan att varje morgon klättra ner i detta iskalla badkar och sätta sig. Nej fy tusan, jag hade mycket hellre haft en duschkabin. Bubblor kan jag vara utan!

Låt mig få presentera Lisas absoluta favoritleksak. Det är en slaktad gummianka som hon haft sedan valptiden. Den kallas Kackla och har vid det här laget slutat pipa. Om någon gömmer ankan och sedan säger säger: "hämta kackla" så sätter Lisa fart och söker intensivt  tills hon finner gummieländet. Lycklig och med svansen viftande kommer hon sedan och vill göra om hela proceduren. Så... flera gånger per dag sitter Lisa som på bilden, med kackla i munnen, och tigger efter lek. Vem kan motstå henne?

Vi tycker om när vi får besök så därför blev vi glada idag när Maria och Anna kom och hälsade på. Med sig hade de två små busfrön, Puma  och Kelpi. Detta är två levnadsglada Rottweilers så Lisa blev klart också jätteglad över att få lite lekkamrater. Tyvärr har jag inte lyckats fånga dem på foto ... alla bilderna blev suddiga.

Först gick vi en promenad ner till sjön så hundarna fick bada lite. Sedan gick vi hem och grillade vi lite korv. När vi var mätta och belåtna gick vi ytterligare en promenad, men denna gången tog vi skogen. Maria fick lite fobiträning när hon tvingades gå i det höga gräset bland "alla" ormarna. Riktigt avancerad fobiträning blev det sedan när hon övertalades att  hålla en liten groda också. Det klarade hon med bravur! Anna tog också mod till sig och höll den lilla rackaren.

Vi hade en trevlig eftermiddag/kväll som gick alldeles för fort. Jag hade tänkt vi skulle spela lite krocket men det får vi göra nästa gång.

Ja, då var det dax för den årliga besiktningen av tänderna, dax att få reda på hur mycket skada har tandtrollen har gjort. Det är med blandade känslor jag stiger in genom dörren till kliniken... rädd för att det skall bli en kostsam historia och att det skall göra ont men samtidigt glad för att tänderna skall bli  lagade. Jag undrar också om tandläkaren skall skälla på mig för att jag inte gnuggat ordentligt långt därinne i hörnet.

Min tandläkare heter Lars och han är mycket snäll. Han hittade inga hål trots ihärdigt röntgande. Jag hatar dessa nya digitala rötgenplåtar som skall tryckas in i munnen ... stora som hus och vassa. Det är en snabbt övergående plåga och fördelen är att det häftigt att se bilderna på sina tänder sedan. Inga hål alltså men han hittade en fyllning som börjat spricka så den skall han borra upp nästa gång.

Marios dök helt plötsligt upp igår kväll och anslöt sig till Marek. Jag pratar om hantverkarna som vi lejt för att göra vid vår källare. Vi började med en och nu stod där helt plötsligt två. Lite chockade accepterade vi detta för det skulle ju gå "dubbelt så fort".  Jag tänkte i mitt stilla sinne "dubbelt så dyrt".

Nu skulle de slipa alla lister och betsa dem så vi var att åka och handla bets. Hela kvällen hörde vi hur de slipade med sandpapper ... vi tyckte det var märkligt men tänkte inte mer på detta. När klockan sedan var 21:00 fick de dagens lön och åkte hem. Vi gick ner i källaren för att se hur långt de kommit. Då fick vi en ny chock ... Marek hade stått och handslipat fyra små lister, inte ruggat upp dem utan slipat rejält. Arga som bålgetingar ringde vi dem och frågade vad f_n de höll på med?! Det är ju billigare att köpa nya lister än att stå timme ut och in och slipa! Tror de vi är totalt korkade?

Jag fick ett telefonsamtal från Jonas vid 23-tiden idag. Han lät lite stressad så jag förstod att något hänt. Det visade sig att han var utelåst. Nyss hemkommen från en weekend i Stockholm stod han där,  trött efter en lång tågresa, utan nycklar. En tjejkompis hade lånat hans jacka för hon frös och nu låg den i Stockholm med husnycklarna i fickan.

Det var bäckmörkt och säkert massor av vilt ute så jag vågade  köra till Malmö för att lämna extranycklarna. Annars gör man ju allt för sina barn, men där gick gränsen. Jonas ville in i sin lägenhet till varje pris för han hade en tentamen morgonen därpå. Han ville förbereda sig lite och sova i sin egen säng. Efter mycket dividerande fram och tillbaka kom jag på lösningen ... MORFAR!!! Han kan sova hos morfar och sedan direkt på morgonen hämta extranycklarna hos mig på jobbet.

Jonas sov hos morfar, hämtade nycklarna i  Lund och tentade. Slutet gott allting gott, för Jonas tyckte det kändes som om han fixade tentan. TACK pappa ... du är räddaren i nöden! Annars hade jag ju fått köra i svarta natten till Malmö!

Min storasyster Kerstin är en tuff brud i lyxförpackning. Häromdagen fick jag ett sms av henne där hon undrade om Marek, vår hantverkare, hade mördat  mig och därefter murat in liket i väggen. Hon uttryckte det inte riktigt så men andemeningen var densamma. Hur har hon kunnat få en sådan bisarr idé? Jo, jag hade inte skrivit på min blogg på några dagar. Jag trodde inte ens hon läste den eftersom där sällan är kommentarer. Fast det är bra att ha en storasyster som håller ordning på sin lillasyster ... jag kan inte vara inmurad i en vägg länge i alla fall innan söstra min hade börjat hacka sig in efter mig!

Skärpning syster ... lite fler kommentarer TACK!!!

Vi körde tidigt i morse och tog oss igenom, i nämnd ordning, Hästveda, Växsjö och slutligen  Hovmantorp i djupa Småland. Det var en bra bit att köra, nästan 13 mil och jättetråkiga vägar med endast granskog att titta på hela vägen.

Vad skulle vi göra i Hovmantorp? Jo, Åsa och Rita hade bjudit oss att komma med på riktig bonnaauktion. Det var väldigt trevligt. "Första, andra och tredje ... den är din för 70 riksdaler" ! Vi köpte en Uppsala Ekeby kaffeservis för hela 325 riksdaler och ett tidningsställ från 50-talet för 70 riksdaler. Åsa köpte ett krus, en snusdosa i silver och några kristallvaser. Rita köpte inget.



Lisa fick följa med. Hon charmade alla smålänningarna och fick många goa klappar men trots det var hon väldigt uttråkad!

Alla som läser min blogg vet att en hantverkare vid namn Marek huserar i vår källare. Han är väldigt flitig och arbetar så svetten lackar i pannan. Jag får väldigt dåligt samvete när jag sitter och slappar framför min dator och han sliter i källaren. Just nu sätter han upp spånplattor och snart skall han måla eller mala som han själv uttalar det.

En mening som han säger varje dag är: "det är lika bra att ni .... lägger golv nu när vi ändå har listerna av. Det är lika bra att vi målar taken nu när möblerna är undanplockade"! Han har såklart rätt så idag har vi varit på jakt efter golv. Vi letar efter ett ljust, gärna vitlaserat trägolv. Utbudet är tyvärr inte så stort här i Hässlehulla så vi har inte hittat något ännu.

Tack vare Atosa, min snälla kollega, har jag kunnat flexat hela dagen för att ta emot pappa och Jonas. De var klart nyfikna på huset så det blev husesyn allra först. Båda tyckte huset var fint och speciellt trädgården.  Vi körde runt lite under dagen för att se omgivningarna. Handlade därefter lite mat och sedan åt och drack vi gott hela dagen. Det blev grillad korv med bröd ute i trädgården enligt pappas önskemål. Han tycker om korv och att äta ute. Till dessert åt vi amerikanska blåbär med vaniljglass

         

Jonas hade lite bråttom hem för han var tvungen att plugga inför en tenta, så han tog tåget hem. Jag tog pappas bil och körde honom till Malmö. När jag ändå var i storstaden passade jag på att åka till Elgiganten för att byta mitt headset som inte fungerade.  Där hamnade pappa och jag i full dramatik. En stor invandrarfamilj överföll en yngre man ... de skrek , gormade och slet isönder hans kläderna. Polisen kom men pappa satt lugnt i väntsoffan och betraktade spektaklet.

Denna morgon skulle jag äta frukost med favoritskötare Åsa på Mormors bageri. Hoppar därför på tåget till Lund för att  möta henne vid stationen. Efter ett par goda koppar kaffe och ostfrallor får Åsa ett desperat behov av att köpa en ny mobiltelefon ... tror hon blev lite imponerad när jag satt och brilljerade med min nyinköpta.

Nu är det ju så att Åsa är en sann smålänning och smålänningar är väldigt ekonomiska, därför blev det en lite komplicerad inköpsrunda. Först åkte vi till Phonehouse men där var de flesta telefoner knutna till abonnemang vilket inte var något för Åsa. Därefter for vi till Telenors butik och där stod en intet ont anande manlig expedit. Vi kollar snabbt igenom affärens sortiment därefter går Åsa till expediten och ber om hjälp. Han plockar villigt fram modell efter model men ingen passar. Till slut säger Åsa:  "haru ente nåra mobiler som e billiga"? " Ente över tusen kronor". Expediten får lite rödbrusig på kinderna slänga sig in i ett skåp och leta fram en liten hopfällbar Motorola som blir accepterad både till pris och utseende.

När sedan Åsa alias Joakim von Anka har betalt telefonen och någorlunda hämtat sig efter hålet i pengahögen vill hon få hjälp att starta telefonen. Hela affären står och lyssnar på de gälla ringsignalerna och expediten blir ännu brusigare om kinderna av irritation. Det är många som vill handla och Åsa kan inte bestämma sig för en signal. Slutligen blir det en discolåt.

Elgiganten here I come! Efter mycket om och men har jag hittat en mobil som passar alla mina önskemål. Den skall ha snygg design, ha en ba radio med RDS och vara av märket Sony Ericsson. Jag fann den på Elgiganten nämligen en Sony Ericsson K550i.

Storasöstra min har köpt sig en Nokia N95 och rekommenderade klar mig att köpa en sådan men den kostade en hel förmögenhet  och jag gillar inte Nokias menyer så ... nej tack!!!

Då går jag ned i min källare där lever jag sällare för där har jag kvar min ångmaskin. Jag matar meta tabletter..... ja så sjöng Pierre Isaksson på 70-talet. Jag däremot sjunger inte den sången idag för ner i någon källare vill jag absolut inte gå! Vår hantverkare har varit och rivit ned panelen på väggarna så där ser ut som ett bombnedslag. Ett fullständigt kaos råder därnere. Panel ligger längs väggen, möbler som står mitt i rummet ... usch vilken röra.

Alla som renoverat vet att inget flyter som man tänkt sig eller hur?! Jag såg en vision där panelen togs ned i ett vips och sedan kletades det murbruk på väggarna så de blev vita och fina. Icke sa nicke! För det första så gömde det sig betongblock bakom panelen och det hade vi inte räknat med. Alltså måste han spackla, lägga fix, måla med grundfärg mm för att hindra fukten att tränga in. Därefter skall väggarna kläs med gipsskivor och slutligen skall de målas med strukturgrus. Jag hade inte heller räknat med att det går åt en massa byggmateriel och det skall inhandlas och transporteras till huset. Dessutom skall ju det utrivna materialet dvs panelen och annat bråte bort. Listan kan göras lång ... kommer detta någonsin att bli klart så jag kan gå ner i min källare?

Myggplåga

Ur SR:
Regnandet i augusti har gjort att en ny aggressivare mygga troligtvis har utvecklats i Skåne. Kanske är den här för att stanna. "Den landar och sticker med en gång. Och de utvecklas ofta i stora mängder", säger Martina Schäfer, myggforskare vid Uppsala universitet. Myggan som i dagligt tal ibland kallas stickmyggan, har troligtvis kommit till Skåne efter allt regnande i augusti. Den är inte bara mer aggressiv, skåningar har troligtvis också lägre immunförsvar mot den eftersom det är en okänd art för oss. Därför kan det klia mer än efter ett vanligt myggbett. Frågan är om vi nu ska vänja oss vid den nya stickmyggan.

Jag råkade ut för dessa elaka illbattingar en kväll på Lunds centralstation när jag satt och väntade på tåget hem. Det ven runt öronen på mig och trots att jag hade långärmad tröja och jeans var jag alldeles sönderstucken när jag väl kom ombord på tåget. De hade attackerat min hals och mina öron. Som små stridpiloter kom de i svärmar och det var omöjligt att värja sig mot deras attack. På tåget såg jag att de flesta resenärerna satt och kliade sig frenetiskt på ben och armar ... de hade väl också suttit en stund på stationen, misstänker jag.


 
           Syster Atosa ... hoppas du klarar av att titta på denna!

Vi har haft fint besök här på morgonkvisten av en hantverkare. Först lotsade vi ner honom i kvällaren för det är där hans yrkeskunskap behövs allra först. Där är nämligen mörk panel på väggarna och det skall bort snabbt som ögat. Jag hatar mörka rum och dessa väggar slukar allt ljus. Nu skall Marek riva all panel och därefter sätta puts på väggarna så de blir vita och fina. 100 kronor i timman tar han och billigare kan man inte få det. Är vi nöjda med honom kommer han att få mer jobb i vårt hus. Jag frågade om han kan mer än att måla, då svarade han på knaglig svenska:  "jo, jag murar, snickrar, kaklar ...... egentligan gör jag allt". Hans nationaliteten får ni själv gissa. Hoppas nu bara han är en skicklig hantverkare för jag är väldigt petig!!!!

I förmiddags var det ganska svalt ute efter regnet så vi beslöt oss för att ta en promenad med Lisa i skogen. En så där lagom liten tur på en halvtimma hade vi tänkt. Den planeringen höll inte för den lilla korta skogspromenaden blev en mycket mycket lång skogspromenad på nästan tre timmar eftersom vi gick vilse. Vi gick och gick ... kors och tvärs samtidigt lyssnade vi efter bilar och trafik för att kunna hitta ut ur skogen.

Efter ett bra tag kom en man gående i rask takt med sina stavar. Vi frågade desperat: " vilken är närmsta vägen till Sjörröd"? Han tittade lite konstigt på oss och berättade att han inte visste men till slut sa han: " gå på den lilla grusgången framåt i den riktningen, jag tror den leder till Sjörröd".  Lite lättade av att ha fått en vägbeskrivning promenerade vi grusgången framåt. Vi gick en bra stund ... sedan tog gången slut!!!! Den slutade bara tvärt.

Modet sjönk och vi insåg till vår fasa att det fanns bara en lösning, nämligen att gå samma väg tillbaka för nu var vi totalt vilse i pannkakan! Vi gick tysta och sammanbitna med våra ömmande fötter. Lisa slängde sig i gröngräset och strejkade, hon var också trött. Sen var vädret också emot oss, precis som om inte detta räckte med att vi hade värkande fötter. Det hade blivit kvavt och dallrande hett, så där kvavt som det blir strax före åskovädret. Svetten dröp på våra ryggar. När vi slutligen närmade oss hemmet kom naturligtvis åskskuren så vi blev rejält genomblöta också!

När jag sedan pratade med pappa och berättade denna lilla historia sade han något mycket klokt: "ni skall aldrig gå ut i skogen utan en kompass".

Jag gick en runda i Hässleholm city för första gången sedan jag flyttat till Sjörröd. Där var det festival vilket jag har varit totalt ovetande om. Egentligen var jag på väg till mitt arbete men tåget till Lund skulle först avgå om 30 minuter så jag hade lite tid på mig att strosade runt  bland musiktält, knallar och matstånd. Det lilla jag hann se var inte i klass med Malmöfestivalen, fast det kan man ju inte begära av en liten håla som Hässlehulla. Däremot var där mycket fylla och en massa bönder som ville slåss. Jag kunde inte bilda mig någon uppfattning om staden denna gången eftersom det var festival, det får jag göra vid ett annat tillfälle. 

             Festivaldax ... jo jag tackar, borde snarare heta fylledax istället.

Jaha, då har det hänt mig också! Jag har blivit bestulen på min mobiltelefon idag. Antagligen på tåget hem. Nu kan ni inte nå mig på det nummret längre ... har ringt och spärrat det så tjuvarna skall i alla fall inte roa sig på min bekostnad! Grrrrr grrrr vad jag är arg!

     Jag hade en gång en båt ... nej men en mobiltelefon!

Som jag skrivit i de senaste inläggen så blir det en del cyklande nu när  jag skall till jobbet. Detta har fått mig att inse att min kondition inte är den bästa. Jag blir snabbt andfådd och det suger i lårmusklerna då jag kämpar mig upp för de stora backarna. Skåne sägs ju visserligen vara platt men de delarna av Skåne har jag aldrig hittat.

Nu har jag bestämt mig ... det är dax att börja träna! Jag måste komma ur denna formsvacka. Hittade ett tips på en bra träningsmetod som går att göra i vardagsrummet. Den verkar tydligen ge styrka både i armar och ben!!!

Ännu en arbetsdag och en väldigt tidig sådan, klockan 05:00 stiger jag upp. Det går inga tåg på söndagsmornarna som kan ta mig i tid till avdelningen. Jo, jag kan åka in till Höör och ta ett tåg därifrån men då är det mycket bättre att ringa sin kollega dagen innan och höra ifall det är ok att flexa in en 1/2 timma senare. Min kollega opponerade sig inte utan hade full förståelse så det blev den lite senare tågtiden.

Allt flyter bra trots att det är första gången jag pendlar till jobbet en morgonen. När tåget rullar in på Lunds station käner jag mig visserligen lite stressad för jag vill ju inte komma allt för sent. Det kan vara körigt med mycket nya patienter på mornarna så jag vill inte belasta mina kollegor med extra mycket arbete. Sömnig, stressad och kaffesugen går jag målinriktad dit jag placerat min cykel igår. Hittar den inte! Jag går rad efter rad och tittar ... ingen cykel. Då får jag ett raptus och börjar svära för mig själv ... "det är ju själva f_n också att de inte kan låta cyklarna vara ifred"! " Jäkla cykeltjuvar, f_n ta dem"! Blodtrycket stiger och jag hade kunnat göra mig olycklig om någon kommit förbi just då. Trots allt lugnar jag mig efter en stund. Blodet rinner till hjärnan igen. Jag kommer på att jag tittat efter fel cykel!!!  Monarken står ju i Hässleholm inte här! I Lund står ju min svarta Yosemitecykel. Jag gick tillbaka till cykelställen igen och mycket riktigt där stod min cykel fint parkerat.

Så kan det bli när man flyttar till landet och måste ha tre cyklar för att kunna tranportera sig till olika platser. Man kan hamna i ett tillfälligt förvirringstillstånd. Hoppas bara jag inte åker hem till min gamla lägenhet på Friisgatan och skrämmer slag på de nya hyresgästerna där!

Som tonåring lyssnade jag mycket på The Rolling Stones. Jag har tyvärr aldrig haft tillfälle att se dem live men idag skall det ske. De skall uppträda på Ullevi, Göteborg och vi har två sittplatsbiljetter. Camilla och David har också kommit över biljetter så vi sällskapade dit. Vi drack kaffe o öl sedan skiljdes våra vägar åt efter som vi fått platser på rakt mosatta sidor av arenan. Det var insläpp från 17:30, vi tog oss in vid 18-tiden, letade upp våra platser och bänkade oss. Det var lite problem att komma in eftersom det rådde strängt kameraförbud. Vi hade klart våra kameror med så dessa fick gömmas väl inför visiteriingen. Pulsen slog ett par extra slag eftersom vakterna var ovanligt stränga. Jag stoppade min i byxorna så det putade konstigt framme vid gylfen men in kom vi. Konserten skulle börja kl 19:30 så det var ju lite tid att slå ihjäl. Förbandet var ett reaggi-band som inte var något vidare. Folkmassorna bara vällde in och klockan 21:00 när Stones äntligen gjorde entre hade nästa 60 000 kommit.

Vilken show, vilken scen, vilket fyrverkeri ... woaw!!! Jag satt som trollbunden. Jagger var helt fantastisk! Keith var drogad och kunde knappt stå på benen men trots det funkade det hyfsat. Konserten var värd varenda krona!!!

     

Röda faran eller Bettan som Åsar kallar sin bil väntade troget på oss ute på gatan. Trötta stapplade vi in i bilen för avfärd till Malmö. Jobbet väntade!  Varken Åsa eller jag var speciellt pigga på att abeta men har man lovat så har man. Inget att be för utan bara till att bita ihop.

Efter cirka en 1/2-timmas färd dyker plötsligt en bil upp bakom oss. Den blinkar med ljuset och vår uppmärksamhet riktas dit. Varför blinkar bilen bakom oss? Här är ju 70 km/h och det håller vi. Varför kör den inte om oss, här är ju rena rama flygplansrakan? En god stund ligger bilen kloss bakom oss och det börjar bli obehagligt. Jag berättar för Åsa att jag läst om vägpirater som härjar på vägarna. Hrm ... det börjar nästan kännas som en dålig James Bond film ... en biljakt.

Efter ytterligare en stund kör bilen om. Därinne i bilen sitter tre unga killar som förmodligen är på väg till jobb. Som små grisar satt två av dem och sov i baksätet. Föraren tittade lojt på oss och gasade förbi. Så var det med den vardagsdramatiken!

Vi vaknade i nya huset med värkande kroppar efter gårdagens slit och med stora svårigheter att ta oss av sängen. En snabb dusch sedan iväg till butiken för att köpa nybakade frallor till våra första gäster. Det var Lisas dagmatte och daghusse som vi inviterat till frukost och rundvisning.  Vi dukade i trädgården och bara njöt! Helt plötsligt dök favoritskötaren Åsa  upp. Det var inte oväntat för vi hade pratat med varandra i telefonen dagen innan. Under detta samtal hade jag passat på att med milt tvång få Åsa att stanna här över natten. Vi skulle båda arbeta ett morgonpass på Stensjögatan behandlingsenhet så varför inte ha sällskap dit ( jag ville slippa ta tåget också).

Större delen av dagen gick åt till att leta efter saker i alla flyttkartongerna så vi kunde inte ta så bra hand om våra gäster men Åsa var tålmodig och sysselsatte sig själv. En viss irritation uppstod dock innan hon fick mat. Det dröjde nämligen väldigt länge innan laxen var färdiggrillad. Grillen vi köpt tog nämligen inte 5 minuter att sätta ihop som vi trodde utan nästan 1 1/2 timma. Så vi blev alla att hungrigare och en hungrig Åsa är inte att leka med!

Trötta och slitna efter allt rotande i kartonger bäddade vi ner vår nattgäst på en soffa i källaren. Vi hade planerat att bjuda på en bra DVD-film men vi hittade inte förlängningssladden så det bidde ingen film. Vi hade också planerat gräddglass och frukt til dessert men hittade  inga assietter och sedan glömde vi bort det så det bidde inge glass heller. Vad bidde det då? Jo, en god natts sömn och trevligt sällskap från Åsa!!!



                                                     25-bitars pussel

08:00 började denna helvetesdag med att flyttgubbarna kom rullande i sakta mak med sin gigantiska lastbil nere på gatan. Jag undrade varför har de tagit en så stor lastbil men sa inget som tur var. Vi fick dirigera om alla andra bilar som stod ivägen så de kunde parkera precis utanför vår port. En stor muskulös man kom ut ur bilen och kort därefter en något skruttigare, tunnhårig herre i övre medelåldern. Det hela såg trots allt  mycket proffesionellt ut så vi tänkte precis ge oss ut  på stan för att shoppa lite och ta en fika, då den ena flyttgubben spänner ögonen i mig och säger : "skulle inte ni ha en massa folk som skulle hjäpa er att bära"? Jag svarade lite förskrämt: "jo, men ni har ju valt att köra en dag tidigare och idag kan ingen komma"! Efter denna lilla konversation började vårt lilla helvete.

Flyttgubben började genast sätta oss i jobb. Det började med att vi skulle ta lite småsaker och slutade med ett släpande av tunga kartonger. Upp och ned, upp och ned, timme ut och timme in i dessa jädrans trappor. Svetten lackade och munnen var snustorr. Vid lunchtid var vi tvunga att åka upp till banken för att avsluta husaffären, under tiden tog gubbarna det sista och körde därefter upp till huset. Där började helvete igen fast i omvänd ordning ...nu skulle allt ut ur lastbilen.

Efter denna slitsamma dag har min kropp radikalt förändrats jag har får cirka 50 cm längre armar, benen har förkortats i samma storleksordning och mina händer har tjockare hud. Ka detta stämma eller har jag drabbats av kroppsdysformi?  Kanske har jag vanföreställningar? Who knows?


                              Jag, strax efter flytten.