Eva Ekström

I förmiddags var det ganska svalt ute efter regnet så vi beslöt oss för att ta en promenad med Lisa i skogen. En så där lagom liten tur på en halvtimma hade vi tänkt. Den planeringen höll inte för den lilla korta skogspromenaden blev en mycket mycket lång skogspromenad på nästan tre timmar eftersom vi gick vilse. Vi gick och gick ... kors och tvärs samtidigt lyssnade vi efter bilar och trafik för att kunna hitta ut ur skogen.

Efter ett bra tag kom en man gående i rask takt med sina stavar. Vi frågade desperat: " vilken är närmsta vägen till Sjörröd"? Han tittade lite konstigt på oss och berättade att han inte visste men till slut sa han: " gå på den lilla grusgången framåt i den riktningen, jag tror den leder till Sjörröd".  Lite lättade av att ha fått en vägbeskrivning promenerade vi grusgången framåt. Vi gick en bra stund ... sedan tog gången slut!!!! Den slutade bara tvärt.

Modet sjönk och vi insåg till vår fasa att det fanns bara en lösning, nämligen att gå samma väg tillbaka för nu var vi totalt vilse i pannkakan! Vi gick tysta och sammanbitna med våra ömmande fötter. Lisa slängde sig i gröngräset och strejkade, hon var också trött. Sen var vädret också emot oss, precis som om inte detta räckte med att vi hade värkande fötter. Det hade blivit kvavt och dallrande hett, så där kvavt som det blir strax före åskovädret. Svetten dröp på våra ryggar. När vi slutligen närmade oss hemmet kom naturligtvis åskskuren så vi blev rejält genomblöta också!

När jag sedan pratade med pappa och berättade denna lilla historia sade han något mycket klokt: "ni skall aldrig gå ut i skogen utan en kompass".