Eva Ekström

När jag skall gå hem idag och står vid stämpelklockan konstaterar jag att det har regnat  idag också. Det har blivit en vana att titta ut genom fönstret för att se om det är blött på marken, fast bara när jag arbetat med min kära kollega syster Atosa. Vi har sällskap hem och för att komma till busshållsplatsen får vi traska en bit genom parken på St Lars området. Det är när det är fuktigt de kommer! Då kommer monsterna fram!!!  Bruna, slemmiga och med antenner långa som radioantenner hasar de sig fram mellan gången just där vi skall gå. Monsterna jag syftar på är mördarsniglarn och Atosa tycker de är hemskt obehagliga.

Hon hoppar graciöst omkring på asfaltsgångarna och lyckas parera alla. Ibland när vi går hem och Atosa har fokus på mig när hon berättar något, tror jag hon skall missa en liten rackare framför henne. Då säger jag till för att hon inte skall råka trampa på en slemklump. Svaret jag får är alltid detsamma: "Eva, jag har sett den för länge sedan, vad tror du om mig".  Atosa har alltså stenkoll på varenda en vi passerar.

Häromkvällen när vi gick hem blev hon trängd och hade hon att välja på att a) antigen bli överkörd av Lasse och mig på scootern eller b) att trampa på en snigel. Hon valde scootern! Nu var Lasse skicklig på att parera så det blev bara en lite knuff. Tur var det men hela situationen är ju ett mått på hur "svår" hennes fobi är mot dessa små kryp. Nu kanske ni förstår varför  jag alltid kontrollerar hur blött det är på marken innan jag skall gå till bussen med Atosa.

Stackars dig Atosa!!! De blir bara fler och fler och fler och fler .... .....