Eva Ekström

Direkt efter jobbet idag stack jag till Malmö, delvis för att träffa min far men också för att hämta en reservdel till bilen. Framåt kvällen var det dags att åka hem. Jag hoppade på tåget i sista minuten så alla sittplatser var i det närmaste upptagna. Trots det lyckades tränga in mig i vagnen avsedd för barnvagnar, cyklar och resande med stora resväskor.

När jag hämtat andan efter språngmarschen för att hinna med tåget lyfter jag blicken och börjar titta på mina medresenärer. Mitt emot mig sitter ett iögonfallande par bestående av en tandlös tjackpundre och hans gravt cp-skadade kvinna. Båda var påverkade av narkotika och ganska högljudda. Kvinnan var dessutom väldigt spactisk och vevade ofrivilligt med armar och ben. Jag får väl erkänna att det var ganska svårt att slita blicken från detta märkliga par.

Väl framme i Lund glesas det ut i min vagn och samtidigt stiger klart nya resenärer på. Det är då det sker, det som gör denna tågresa till den längsta jag genomlidigt!! In på tåget stiger nämligen en man som med raska steg placerar sig bredvid pundarparet. Tydligen är de gamla bekanta. Mannen som steg på visar sig vara en tidigare intagen som jag haft en del kontroverser med på Kirsebergs anstalten.  Han spänner blicken i mig och ler mot mig med ett hånfullt leende. Jag tvingas snabbt sänka blicken ner i min bok. Alldeles kallsvettig sitter jag hela resan till Hässleholm med böjd nacke och väntar på en reaktion i form av ett utfall mot mig.

När vi närmar oss Hässlehoms station inser jag att det kommer att bli problem eftersom den fd internen också gör sig redo att gå av. Min nacke känns nästan som om den är stelopererad i ett nedåtböjt läge vid det här laget. Jag skyndar mig att stiga av först och likt en förföljd jagad människa spanar jag bakåt hela tiden.  Det vore olyckligt om han skulle klura ut var jag bor. Som tur är vankar alla tre in i stationsbyggnaden och jag drar klart en suck av lättnad.