Eva Ekström

Idag tänker jag berätta för er om en liten krabat som kom i familjens ägo för minst 10 år sedan och då helt utan valmöjligheten att avstå. Den jag skriver om är Hannibal ... familjens salamander som tycks vara odödlig!!! Denna lilla krabat simmar omkring i en rund guldfiskskål. Inredningen däri får jag väl säga är hemtrevlig, med stenar, grus och plastväxter. Han verkar i alla fall trivas bra i denna skål och blir lika glad varje gång det serveras frysta tubifex.

Vad är då problemet? Jo, han dör aldrig!!! Denna lilla krabat som inte bett om att få komma till oss, tillför med sin existens endast extra arbete. Det är inte alls roligt att hålla skålen ren och han är inte precis kramgo heller så kontakten är det si och så med. Vi försöker adoptera bort honom till alla nya gäster som kommer, därför frågar vi i dörröppningen: "vill ni ha en ödla??" men det är alltid samma svar: "nej tack! ".

Nu skulle vi enkelt kunna lösa problemet genom att sätta ut honom i vårt lilla springvatten så en skata tog honom. Åhh så hjärtlöst ... nej det skulle jag aldrig kunna göra, istället sköter jag honom exemplariskt. Han har ju som sagt inte bett om att få komma till oss. Undrar hur jag kommer att reagera den dag han ligger där stel i skålen? Blir reaktionen: man saknar inte kon förrän det är tomt i båset .... eller blir det: äntligen!!!!!!!!! Ja, vi får väl se om 10 år!!!

                 Någon av mina läsare som är intresserad av att adoptera honom kanske??