3/11 Kramkalas
Utan anmärkning
Det var med fjärilar i magen som jag ringde på hos portvakten, klockan 07:45 imorse. Väl insläppt efter sträng ockulär granskning i kameran röntgades alla mina tillhörigheter i vanlig ordning och sedan skulle jag igenom metallbågen. Fram o tillbaka gick jag utan att bli insläppt. Den indikerade metall ... tog av mig sak efter sak och slutligen fick jag passera. Då var portvakten röd i ansiktet av irritation.
Nu skulle nycklarna låsas ut och den kunskapen var som bortblåst. Jag fick kalla på vakthavande, som alltid är sur och butter efter en lång natts jobb, för att be honom låsa ut mina nycklar. Hrm ingen bra början!! Han muttrade lite om att jag var välkommen tillbaka när han gick tillbaka till sitt rum.
Jag stegade med bestämda steg in på den psykiatriska avdelningen. Det var Anders, en van plit som jag skulle arbeta med ... skönt att få ha en rutinerad med sig så här första dagen. Han blev glad över att se mig igen. Vi hade några minuter på oss att dricka lite kaffe innan de intagna skulle låsas ur sina celler.
När jag gick runt och låste upp kändes det bra igen ... jag ropade: "Godmorgon Andersson, god morgon Nilsson" ...och såg till så de intagna svarade! De måste hälsa så vi vet att det inte är en docka de riggat eller att de dött under natten. Så, nu var de utlåsta och vi skulle precis käka lite frukost, då de kom ... tre livstidsdömda som jag träffat tidigare och som blev strormförtjutsta över att jag var tillbaka, fast det kan de ju inte visa inför varandra. Där finns dock ett ett undantag och det är en två meter lång göteborgare som sitter för dubbelmord. Han har sådan respekt hos de andra intagna, att ingen skulle våga kommentera något när han visade sin glädje över att se mig.
Dagen flöt på bra med allt. Promenader, matutdelning, styrketräningsbevakning, visitationer mm ... allt lyckades jag komma ihåg. Rutinerna satt väl förankrade i ryggraden. Inget skarpt larm gick heller så sammanfattningsvis var det en väldigt lugn lördag som flöt på utan anmärkning.
Det blev ett stort kramkalas när jag träffade mina gamla kollegor ... så roligt att träffa dem igen. Imorgon kommer det inte alls att kännas nervöst att gå dit!
Nu skulle nycklarna låsas ut och den kunskapen var som bortblåst. Jag fick kalla på vakthavande, som alltid är sur och butter efter en lång natts jobb, för att be honom låsa ut mina nycklar. Hrm ingen bra början!! Han muttrade lite om att jag var välkommen tillbaka när han gick tillbaka till sitt rum.
Jag stegade med bestämda steg in på den psykiatriska avdelningen. Det var Anders, en van plit som jag skulle arbeta med ... skönt att få ha en rutinerad med sig så här första dagen. Han blev glad över att se mig igen. Vi hade några minuter på oss att dricka lite kaffe innan de intagna skulle låsas ur sina celler.
När jag gick runt och låste upp kändes det bra igen ... jag ropade: "Godmorgon Andersson, god morgon Nilsson" ...och såg till så de intagna svarade! De måste hälsa så vi vet att det inte är en docka de riggat eller att de dött under natten. Så, nu var de utlåsta och vi skulle precis käka lite frukost, då de kom ... tre livstidsdömda som jag träffat tidigare och som blev strormförtjutsta över att jag var tillbaka, fast det kan de ju inte visa inför varandra. Där finns dock ett ett undantag och det är en två meter lång göteborgare som sitter för dubbelmord. Han har sådan respekt hos de andra intagna, att ingen skulle våga kommentera något när han visade sin glädje över att se mig.
Dagen flöt på bra med allt. Promenader, matutdelning, styrketräningsbevakning, visitationer mm ... allt lyckades jag komma ihåg. Rutinerna satt väl förankrade i ryggraden. Inget skarpt larm gick heller så sammanfattningsvis var det en väldigt lugn lördag som flöt på utan anmärkning.
Det blev ett stort kramkalas när jag träffade mina gamla kollegor ... så roligt att träffa dem igen. Imorgon kommer det inte alls att kännas nervöst att gå dit!
Kommentarer
Trackback
