Eva Ekström

Idag skulle min favorit bland barnboksförfattare, Astrid Lindgren,  fyllt 100 år.  Utav statistiken kan man utläsa att det var mer än jag som älskade henne. Hon är känd över hela världen för sina barnböcker om bland andra Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga och Karlsson på taket. Hennes böcker har översatts till 88 språk och sålts i 145 miljoner exemplar.  Mina egen favorit är Emil. 



Igår hörde jag på nyheterna hur många döende barn  som finner tröst i sagan om Bröderna Lejonhjärta.  En underbart vacker saga som kan ge lite hopp i en svår stund. Jag undrar om Astrid riktigt förstod hur betydelsefull och älskad hon var av nästan alla barn?!



Jonatan berättade för mig om Nangijala, landet dit man kommer när man dör. Det är någonstans på andra sidan stjärnorna. Där är lägereldarnas och sagornas tid och det kommer du att tycka om. Det var från Nangijala som alla sagor kom, sa han, för det var just där som allting hände, och kom man dit, så fick man vara med om äventyr från morgon till kväll och på nätterna också, sa Jonatan. "Det du, Skorpan", sa han. "Det blir annat det än att ligga här och hosta och vara sjuk och aldrig kunna leka."

Jonatan kallade mej för Skorpan. Det hade han gjort ända sen jag var liten, och när jag en gång frågade honom varför, så sa han att det var för att han tyckte så mycket om skorpor, särskilt såna skorpor som jag. Ja, han tyckte om mej, Jonatan, och det var konstigt. Men den där kvällen, när jag var så rädd för att dö, sa han att bara jag kom till Nangijala, så skulle jag genast bli frisk och stark och till och med vacker.
                                                                             Ur: Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren